När jag en dag för ca 5 år sedan åkte in till stan för att köpa något i en hälsokostaffär hade jag Bessie, min hund, med mig. När vi kom in i butiken rusade hon rakt in och mer eller mindre hoppade över disken för att hälsa på personen bakom. Det var Emmy som jobbade där. Det tog ungefär 30 sekunder, och sedan visste vi alla att vi skulle tillbringa resten av våra liv tillsammans.

Innan jag träffade Stephan trodde jag att jag skulle leva mitt liv ensam. Kanske i Indien och utöva yoga eller vara nunna i något kloster. Jag visste i alla fall att jag inte kunde tänka mig att leva ett normalt liv med 9-5-jobb, en partner som jag knappt står ut med och att ha barn i den sortens liv. Jag kunde helt enkelt inte relatera till andra människors ambitioner om "ett bra standardliv" så som samhället har utvecklats.

Men här är jag nu, 5 år efter de där 30 sekunderna i hälsokostbutiken där jag jobbade, med man, 2 hundar och lever ett familjeliv med 3 barn. När jag först blev gravid blev jag lite arg. Det här var inte det liv jag önskade mig. Men i mitt hjärta visste jag att det var precis det liv jag var menad att leva. Varför Universum förde oss samman och skickade oss barnet. Att huvudsyftet för oss föräldrar är ansvaret att göra det yttersta för våra barn. Det är så Universum hoppas att vi alla ska utvecklas till något bättre och inte förstöra Moder Jord och oss själva som det görs idag.

Gudarna skall veta att vårt liv tillsammans hittills inte har varit lätt. Vår kärlek har prövats många gånger, men jag vet att jag är menad att vara med Stephan för den här saken. Jag kan känna det i varje cell i min kropp. Och jag vet också att när vi är i linje med varandra får vi kraften att flytta berg. Det här handlar inte bara om att förändra vårt eget liv, utan om att vara en del av något som bryter den här dödligt destruktiva trenden som dagens samhälle påtvingar oss.